jag har ingen som håller mig fast men ändå känns det som en stor kedja håller mig kvar på ett och samma ställe. den dagen ditt ansikte försvinner från min näthinna, de är den dagen jag äntligen kan kalla mig själv för fri. jag behöver det, så grymt mycket men steget att gå vidare från allt detta är inte särskillt lätt. minnerna håller mig kvar i denna storm som förstör mig inifrån varje dag. jag var lycklig, du gjorde mig lycklig. snälla inse vilket helvete du sätter mig i när du behandlar mig såhär. va lite smart för en gångs skull, jag vet att du kan om du bara försöker. allt skulle bli så mycket lättare om vi bara kunde sluta som vänner, bekanta, något! men inte såhär..