splittrad i tusen bitar omöjligt att pussla ihop

jag försökte återuppbygga allt. kämpade för något jag trodde var värt det. jag har älskat dig så länge jag känt dig, du har vart den underbaraste människan i mitt liv. varenda sak vi gjort tillsammans har sedan blivit ett minne, ett minne jag förevigt kommer hålla fast vid och aldrig glömma. jag har kämpat så länge men vad har de hjälpt till? ditt ovälkomande hjärta har gett mig anledningar till att tveka. ist för att bara 'hej, hur mår du?' hälsa och snacka lite stöter du ifrån mig, hälsar inte och går din väg. du kanske gör det för att skydda dig själv, för att inte jag ska kunna såra dig mer, men mår du verkligen bättre fall jag inte existerar i ditt liv? i mina ögon verkar det iaf som de är den vägen du valt att följa, den vägen som går allra längst ifrån mig. du tror säkert att jag slipper all den här smärtan, är lycklig och har valt 'mina nya vänner', men då tror du helt fel. ingen kan ersätta någon som betytt lika mycket som du gjort för mig. jag har förlorat den som det skulle vara föralltid med, min själsfrände, och det är på grund av detta som jag nu sitter här med gråten i halsen, tvingar mig själv att inte gråta för att jag vet om jag börjar så kommer jag inte kunna sluta.. jag har så många gånger trott att allt vart bra igen, vi har vart, snackat, skrattat och bara umgåtts, dagen efter blir man ignorerad, dissad och får inget annat än känslolösa blickar. vad kan jag egentligen orsakat dig för smärta för att förtjäna sånt tillbaka? att jag umgås med andra än dig har jag väl en jävligt bra anledning för? vem vill vara med någon som inte ens verkar vilja ha din vänskap, utan när du ger den ens hjärta slänger det mot marken och spottar på det? det är så de känns för mig. jag skyller absolut inte på dig att de har blivit som de blev, men jag berättade något till dig i förtroende för fyra månader sen, för jag ville ha ditt stöd, din hjälp genom allt som hänt, men vad fick jag? du blev sur, snackade inte med mig och nu är vi här vi är idag, fyra månader senare och vår relation är fortfarande i obalans. jag är så trött på att inte veta vart jag har dig; vid min sida elr är jag bortsuddad från ditt liv? det är något du inte ger mig svar på. oavsett vad du väljer, fall vi börjar hata varandra och gå skilda vägar, så kmr den människan jag en gång kände alltid finnas i mitt hjärta, den söta flickan som jag lovade att aldrig lämna kommer fortfarande att finnas med mig. det gör så jag på ett sätt iaf inte sviker mitt löfte och allt blir till en stor lögn...

'a broken heart is like a broken mirror. it's better to leave it broken than hurt yourself trying to fix it'

ingen vill att sånt ska hända , men nu har de hänt och de enda man kan göra nu är att laga ihop de som är förstört . glas skärvor är det verkligen inte, bara en liten spricka på spegeln men om ni inte lagar den så kmr en liten liten spricka vara orsaken senare när ni tittar ner o ser alla glasskärvor på golvet... jag önskar verkligen inte att de ska hända två personer som jag älskar så mycket <3

''Du vet vad du har gjort, man har bara sig själv att skylla''